Låt oss prata motstånd

Jag var en månad gammal när Pinochetdiktaturens förlängda armar störtade in i vårt hem. Under knuffar, skrik och hot, med dragna, osäkrade vapen och kulor i loppen “undersökte” de huruvida vi hade vapen hemma. Undersökte om jag – praktiskt taget nyfödd – hade vapen gömda i min vagga, under madrassen.

Ni kanske fattar. Några av er fattar.

Vår familj var måhända lite extra intressanta pga morfars arbete med att starta upp Chiles socialistiska – eller om det rentav var kommunistiska – parti. Efternamnet Allende och de nära släktbanden till Salvador “Chicho” Allende gjorde inte situationen enklare.

Familjemedlemmar fängslades och torterades. Spåren sitter i till denna dag.
Farsan sattes i “Båten” utanför Valparaiso; för så många människor en mer eller mindre garanterad enkelbiljett till Stilla Havets botten medelst kort helikopterfärd.

Vi lyckades fly

På något sätt blev farsan friköpt – det sägs att smycken var inblandade – och vi hamnade i Perú.

…bara för att senare – när Perú behövde Andrum™ – lyckas undvika deportation till Chile och istället, m.h.a. Edelstam & Palme, hamna i Mohedas meterdjupa snö någonstans i de småländska skogarna.

Det var vintern -77.

Jag har minnen av flykt, om än (givetvis) inte av själva kuppen. Tydliga minnen, på ett barns vis:
Familjens hund Jessie James (en tik, en byracka).
Den där gången jag stoppade en pincett i vägguttaget & släckte hela lägenheten med en blixt och en smäll.
Min orangea trehjuling – El Motocross – som inte hade tramporna fram utan en kedja som gick till bakhjulen.
“Världens ände” – en vitkalkad mur med en enorm, brun, port där jag var övertygad om att jorden tog slut. (Som vuxen inser jag ju att det bara var en låg mur med en grind, men… ett barns perspektiv är trots allt ett barns perspektiv.)
Flyget till Sverige; de enorma flygplanshjulen, höga som hus! Molnens besvikelse i sin planetskymmande dimmiga vithet.

Hela min uppväxt är präglad av flykt:
Av rädslan för Pinochets agenter.
Av försiktighet.
Av tättskrivna brev på det tunnaste av brevpapper. Liten text. Täta rader. Bägge sidor. Frimärken var dyra.
Av inspelningar på band för att höra familjens röster. Säger röster mer än ord? Så är det nog.
Av berättelser om tortyr. Om slag. Om brutna kroppsdelar. Om våldtäkter.
Av berättelser om de som försvann. Berättelser om de som aldrig mer återsågs.
Av kunskapet om okunskapen; att inte veta huruvida någon levde någonstans på jorden eller bara i minnen.
Av fotografier på människor som inte var personerna som skulle kommas ihåg, men som åtminstone liknade lite, när inget annat fanns att tillgå.

Idag

Och nu är vi här, decennier senare, i det som skulle vara tryggt, i det som bara skulle vara temporärt – en respit – i det som blev vårt nya hem, vårt nya liv, vår nya verklighet – och sedermera våra nya hem, våra nya liv, våra nya verkligheter…

…och ser fascister igen. Fascister som helt frivilligt ges mer makt. Fascister som tillåts sätta den dagliga agendan. Fascister som tillåts bestämma mötesordningar och -friheter. Fascister som tillåts skrämma oliktänkande till tystnad (och med “oliktänkande” räcker det rent konkret med att vara normbrytare på något vis: som kvinna, som flykting, som transperson, som homo-/bi-/pansexuell). Fascister som ges utrymme i medierna. Fascister som tillåts censurera dessa medier.

Något hårdraget så ser vi samma krafter som i Pinochets Chile – fascister & nazister – hjälpas fram av samma apparatur som alltid använts av fascister både i Latinamerika och på vår egen kontinent: politiker, press, polis & prästerskap.

Politiker som i undfallenhet – och kanske någon sorts rädsla – för fascism hjälper den framåt. Press som – möjligen i en iver att få fortsätta existera under förändrat styre – positionerar sig “rätt” inför den framtid som antas komma. Polis som Bara Lyder Order™ när de aktivt motarbetar demokratin & ger fascister stöd & vapen i form av en beväpnad kår.

Tror folk på fullt allvar på försvarsmakten när den målar sig i regnbågskamouflage? På polisen som vill dansa och sjunga i Pride-tågen?

Tror folk att nattliga besök av beväpnad polis, med osäkrade vapen & kulor i loppen, är något som bara händer där, inte här? Då, inte nu?

Det kan hända. Och det behöver inte ens ske med våld. Demokratin är skör på det viset.

Några har fattat

Några har fattat. Några kan, efter decennier, “återvända”, andra flyr vidare, helt enligt den ordning som flykt innebär.

Även infödingar pratar om att fly.

Men…

Jag är trött på att fly; flykten tar aldrig slut.
Jag vill inte att mina ungar ska behöva fly.

Detta är mitt hem & – så motståndare till gränser & nationalstater jag nu är – detta är mitt land.

Så; låt oss inte prata om flykt. Låt oss prata om motstånd.

Det är hög tid.

Låt oss prata motstånd.

rasism, fascism, politiker, press, polis, prästerskap, chile, sverige, flykt, valet, motstånd, intressant?