#metoo? #varärblattarna?

Bollen är satt i rullning med #metoo: Det pågår ständiga upprop och granskningar – gamla sanningar faller som furor och gärningar från förr kommer i dagen. Äntligen!

Detta förändrar förhoppningsvis inte bara Sverige, utan även världen, i grunden.

Nu plockas jämlikhetsdata fram, krav ställs och siffror presenteras som klart och exakt visar precis hur illa det faktiskt är ställt med löner och lönegap, kvinnors representation i medierna och så vidare. Äntligen, som sagt.

En grupp verkar dock ha försvunnit eller på något vis glömts bort i hanteringen: Vi som inte är det stolta resultatet av tusen års fornnordisk inavel, om jag tillåts raljera lite.

Kanske är det för att problemet är så omfattande (det är det!) att alla röster som kan höras måste höras (det måste de!), att alla som varit tysta och tystade under så lång tid äntligen ger lungorna luft och orden vingar…
…eller så är det för att ingen lyssnar på en svartskalle? Vi är inte på något sätt fredade från övergrepp, tvärtom. Vi blir våldtagna och misshandlade i minst lika stor utsträckning som infödingar
Jag ser nämligen främst vita människor uttala sig. Infödingar.

När medierna presenterar siffror från bla Rättviseförmedlingen så nämns “utomnordiska invandrare” (dvs främst flyktingar) mer eller mindre i förbifarten; utan någon vidare fördjupning. När arbetslöshetssiffror presenteras visar det sig att arbetslösheten bland infödingar närmar sig nollnivåer, medan vi flyktingar – nya som etablerade – verkar söka jobb som adrig förr. När trygghet mäts och presenteras så försvinner det enkla faktum att vi som bor i miljonprogramsområdena (ledtråd: vi är sällan infödingar, tro’t eller ej) inte bara är mer otrygga – och upplever mer otrygghet – men även är mer brottsutsatta än gemene banansvenne.

Fråga: Var är blattarna?

Apropå blattar så belyser Grotesco i sin senaste satir det förtryck – jag har faktiskt svårt att hitta ett bättre ord – som riktas mot kvinnor. Överallt i mina flöden låter det – korkad, obligatorisk patriarkal backlash undantagen – “Men herregud! Det är ju precis så det är!“, “Det var obehagligt!” och “Alldeles för nära sanningen för att vara riktigt kul“.

Fråga: Hur tror ni förra veckans avsnitt kändes, det som ni så berömde och skrattade åt, för oss med bakgrund i flykt och död? Avsnittet handlade inte bara om sossarnas allt mer astmatiska andrum, utan även om döda barn på massgravshavets stränder. Missade ni det? Var är blattarna?

Jag hoppas innerligen att detta bereder vägen för förändringar. Jag hoppas att kampviljan och ställningstagandena rinner över så att även vi mer brokiga medmänniskor kan åtnjuta lite normal jävla hänsyn oavsett var vi kommer ifrån eller vilka slöjor vi eventuellt bär. Det är lustigt, egentligen, med tanke på att #metoo-rörelsen startades för tio år sedan. Av den – hör och häpna! – svarta kvinnan Tarana Burke. Dock började det visst inte svänga ordentligt om den förrän Alyssa Milano, en vit skådis, satte fart. Det skulle nästan kunna bli en sommarvisa av det hela.

Under tiden fortsätter jag fråga: Var är blattarna?

metoo, blattar, svartskallar, grotesco, flykt, representation, intressant?