Nakensnäcka

Han satte sig ner. Irriterad. Jagad. Ruinen vi befann oss i, bedövande vacker som den var med sina av naturen återtagna fontäner och pelare, hjälpte inte upp humöret trots den intensiva närvaro platsen manifesterade. Där på en kort stentrappa, bara tre, kanske fyra steg, med huvudet vridet bara en aning åt höger, blev han sittande. Blicken var sorgsen, rädd, förbannad. Vild.
– Inte nu, sade han, som till en katt. Inte nu, jag har inte tid, jag vill inte, jag orkar inte, inte nu, gå! GÅ!
Handen dansade runt i luften, som försökte den vifta bort något som inte fanns, ett osynligt smolk, fluga eller knott av något slag. För en utomstående betraktare var det en intressant scen. Smått bisarr, givetvis, men klart intressant. Som att se en schizofren person dividera med sina vanföreställningar om när det var lämplig tid att interagera. Inte nu. Gå.

Jag gick närmare. Han visste ju att jag var här, vi hade trots allt levt ganska nära inpå varandra den senaste tiden, tiden sedan vi först träffades. Omgående. Och det hade varit något där från start. Den vaksamma, skygga blicken, de fokuserade, nästan stirrande, ögonen, som motsägelsefullt flackade av och an. Det bryska sättet att tala på. Den barnsliga naiviteten.

Där var den. Där såg jag den. Eller anade. Eller snarare; där blev jag varse om en närvaro. En molekyltunn, svart, böljande tråd, en svävande slinga bränd plast av den typen som nästan är rök utan att vara det; flyktigt men ändå greppbar. En ögonfrans som gjorde intrång i synfältet, i medvetandet. Fast detta var något annat. Något skirt, något obändigt, något som fjärilars dans i luften, lojt som en nakensnäcka simmar genom vattenskikten i havet.

Som genom rattandet på en gammal radio – minns ni radio? – hörde jag spraket från ett sammelsurium av röster. Som en hallucination när du är som mest trött. Röster som var ljudet från hela världar, från exploderande stjärnog, från orkesterdiket när musikerna stämmer instrumenten. Det var tyst som den svagaste mygga på avstånd och dominerade ljudbilden totalt. Pulser.

Oj! tänkte jag. Wow! Det är alltså såhär det är, såhär det känns. Att tappa förståndet?

Utan att tänka på det hade jag gått närmare, tills jag var alldeles inpå och sträckte ut handen mot svärtan. Den var inte där. Som en förtrollning, som en verklighetsvridning in i sig själv var den försvunnen. Borta. Jag satte mig ner bredvid honom. Han märkte mig inte. Vi satt så, tysta, i en evighet. Tills jag hörde ljudet, sammelsuriet, som en mygga, som trafiken i en storstad. Ljudet, försvinnande skörhet, dominerade intrycken, sköljde över mig i pulser. Jag tittade upp. Uppe till höger i mitt synfält dansade en molekyltunn ögonfransformad rökslinga, som den där nakensnäckan i sin färd över korallerna.