Vi mördar barn…

Vi har en situation där vi för första gången på länge faktiskt på allvar kan prata om “invandring“. Det gäller de människor, bland dem många kvinnor, barn och ungdomar – så många ungdomar – som tagit sig över en stor del av planeten, över två, ibland tre kontinenter, till fots.

De har tagit sig hela vägen hit, trots drönare och minor, trots soldater och terrorister. De har korsat land och hav. de har trotsat fanatiker och människosmugglare, EU-byråkrater och våldtäktsmän, drunkningsdöd och karga klippor. De har överlevt kulor och svält, de har gått längs med motorvägar och räls för att slutligen söka sin fristad hos oss.

Som svar har vi deklarerat andrum. Som svar har vi gjort vårt yttersta för att hålla dem härifrån. Som svar deporterar vi dem, som svar skriver vi upp deras åldrar enligt vårt egna godtycke – trots att papper finns som berättar för oss de sanningar vi tvingar ur dem bara för att slutligen ignorera dem. Som svar i vårt andrum, vårt utrymme att andas i detta glesbefolkade skogstäckta land, skickar vi blodspengar till portvaktsdiktaturer för att återigen hålla dem – och andra som dem – härifrån.

För vi behöver andas.
Andas.
Andas.

5022 andetag för varenda liv.

Och vi andra, vi står inte ut, andlösa inom räckhåll för er flåsande andedräkt denna kalla, omänskliga vinter.

För vi ser. Vi ser hur ni, hur vi, hur ni återigen mördar dem – denna gång med vapen som heter Polis, Regering och Migrationsverk.
På pappret ser det ut som att de; dessa ungdomar, dessa som satt sin lit till oss, dessa som vandrat över planeten, över öknar och berg, de som korsat Massgravshav, själva bestämt: De har tagit sina liv.

Eller hur?

Men vi vet.
De skyldiga är vi.
Det är vi.

Inga andra ord kan användas, ingen annan beskrivning finnas:
Vi mördar barn.

Vi mördar barn!

Migrationsverket, Sverige, invandring, flykt, flykting, ensamkommande barn, andrum, mord, självmord, intressant?