Ingen lyssnar på en svartskalle

Tankar i natten, och samtidigt en varning: Det som följer är en s.k. wall of text.

Ingen lyssnar på en svartskalle. I all enkelhet. Och ja; jag använder som vanligt ordet fullt medvetet, i akt och syfte att markera hur det är vi ses, vi som ses som svartskallar. Ingen lyssnar på en svartskalle – och det känns ibland som att det knappt är så att vi själva lyssnar på varandra ens.
Därför är det, har det varit, nödvändigt att ha… tja, “allierade” brukar ju vara ett gångbart uttryck i diskussioner som dessa. Allierade är viktiga. Allierade är skitviktiga. Allierade är viktigare än vad många kan/vill förstå av den enda anledningen: Ingen lyssnar på en svartskalle.
Samtidigt är det av yttersta vikt att dessa allierade inte blir de som sätter agendan, inte blir de som hörs och därför överskuggar allt annat. Houston… hör du mig?

Det kan uppenbarligen ganska snabbt ställa till problem. Inte bara för att det även fortsatt blir så att det är dessa röster, de allierade – eller påstått allierade, som blir de röster som hörs, som tillåts höras; det blir även dessa röster som på något sätt ges utrymme att diktera verkligheten. Eller snarare “verkligheten“, så som de tolkar den, så som de eventuellt ser den, så som folk kanske någonstans inbillar sig att den är. Och till slut, när de givits utrymme, så börjar de se detta utrymme som en självklarhet. Kräva det. Utan att ge efter; kräva mer utrymme och kväva övriga röster som höjs. Någonstans dansar bilden av en mörk tallskog framför mig. En där de höga träden stjäl ljuset från växtligheten vid marken och där varje fallen jätte, varje ny glänta, blir en tävling om att först nå upp till trädtopparna. Det är inte så vi ska bedriva vår kamp; likt skott som längtar efter ljus och näring.
Detta är inte en naturlag – det ska inte ens behöva skrivas; och det finns sanna, verkliga allierade som gör sitt yttersta i gemenskap med oss svartskallar – men det är något jag genom åren (och de börjar bli många nu) återkommande observerat. Oavsett om det gällt latinamerikagrupper, kvinnogrupper, urbefolkningsgrupper, kurdiska grupper, ungdomsgrupper eller andra, mer generella, sammanslutningar där de som rasifieras i negativ mening, vare sig det rör sig om urbefolkning, flyktingar, barn till flyktingar, invandrare eller infödingar, organiserar sig.

Det är egentligen samma princip som gör att en snubbe tar mer plats än en kvinna: Att de automatiskt “ges röst”, att de tillåts dominera ett samtal, att de kvinnor som försöker göra sig hörda påstås “dominera” de sammanhang de deltar i, trots att de uttalar sig lika mycket som snubbarna, i bästa fall, eller en bråkdel i värsta. Det finns forskning av olika slag som på olika vis visar detta.

En inföding, en “vit röst“, kommer att ta mer plats, kommer att tillåtas – och tillåta sig själv – mer plats och därmed även ges mer plats, än en “invandrad” sådan. En invandrad röst – ofta en flyktings röst – kommer att anses “dominera” ett sammanhang även om det främst är den vita rösten som uttalar sig – även i sådant som rör flyktingröstens verklighet. Det är bland annat detta, om än i andra “utrymmessammanhang” som gör att toleransen för flyktingar – let’s call it what it is – är runt 5%. Det torde, borde, finnas forskning i detta ämne. Jag ser fram emot att se den. Samtidigt skulle inget göra mig mindre förvånad än om just denna del av samhällsbygget (ja, forskning kring samhället är en del av samhällsbygget) saknas och/eller “lustigt nog” glömts bort.

Så vad vi har är en Lamottifiering av debatten, en Inte rasist, men…-ifiering: Organisationer och föreläsare, varför inte just Lamotte, som tillåts breda ut sig på bekostnad av dem de företräder eller påstår sig företräda. I Lamottes fall kvinnor, i IRM:s fall flyktingar. Och kvinnor. Då i synnerhet de kvinnor som rasifieras som icke-infödingar. 
Dessa personer och sammanslutningar syns, de lyssnas på, de… tja, de vinner priser, bjuds in till galor och njuter allsköns uppskattning alltmedan de bygger sina personliga varumärken med en cynism som vare sig passerar obemärkt eller fri från kritik. En kritik som borstas av utan att närmare noteras, eller besvaras genom att den som kritiseras hävdar sin rätt att göra som han (jadå, oftast en han) alltid gjort, gärna baserat på någon sorts fantasi om att äga mer kunskap i frågan än de som är direkt drabbade. Ibland med en ursäkt i stil med “Vi har försökt [whatnot] men inte lyckats“. På detta lilla vis lyckas självproklamerade antirasister även leka sandlåda med nazister, ja det är nästan gulligt så fint det kan bli.

Detta sker naturligtvis, och som jag tidigare beskrivit, på bekostnad av de röster som försöker göra sig hörda, de röster som säger “Det räcker nu!“, de röster som säger “Detta är vår verklighet!“. Dessa varumärkesbyggare (bland dem de nyss nämnda) har dessutom många med sig; inte bara bland vanligt folk, utan även fria – inte så sällan brunborgerliga – krönikörer, ledarsidor samt – varför inte? –  tidningarnas kultursektioner. Gärna då tidningar och medier som på ett eller annat sätt definierar sig som “vänster”. Det är en ironi som gränsar till sarkasm.
Vi ser det i form av en floskelmonsun vars ständiga beskyllningar om “identitetspolitik” forsar i hart när alla riktningar – faktiska såväl som politiska. Personligen har jag burit min parafloskel uppfälld så länge nu att jag långa tider gått omkring med kramp mellan skulderbladen och en envis smärta i höger axel som bara inte vill ge med sig.

Poängen? Kom till skott, människa!
Som jag påtalat i andra sammanhang: Vi måste skapa våra egna medier. Fristående medier. Medier som är organiserade av oss, finansierade av oss, distribuerade av oss. Vi måste, måste, måste skapa våra egna institutioner, våra egna stiftelser – vårt eget sätt att hjälpa oss själva, att finansiera oss själva och våra verksamheter. Vi måste samtidigt även tillvarata våra allierade i detta; de som står oss nära och är beredda att hjälpa utan att styra, eftersom…
Ingen lyssnar på en svartskalle. Vi kommer aldrig att bli de vita röster vi behöver vara; vi kommer aldrig att bli lyssnade på; vi kommer alltid att drunkna i majonnäsen, om jag tillåts raljera en skvätt.

Jovisst finns det andra röster – färgade röster, brokiga röster – som blir lyssnade på. Vi har alla sett dem, och jag är inte dummare än att även jag noterar dem, men… Ärligt talat; tror någon att Hanif Bali, Tino Sanandaji, Alice Teodorescu, Katerina Janouch eller ens Malcom Kyeyune är till någon egentlig hjälp där? Jag väljer att förhålla mig något skeptisk, om vi så säger.

antirasism, debatt, språk, svartskallar, infödingar, allierade, organisering, politik, samhälle, Sverige, intressant?