“Jag är hellre rik än vit”

Jag tänker såhär, lösa tankar, långa tankar:

Politik handlar i allra högsta grad om att se skillnader. Om att se skillnader och i bästa fall utplåna dem, i sämsta kompensera för dem. Om vi inte ser skillnaderna, om vi inte “tar tjuren vid hornen” (som jag brukar säga), hur ska vi då se att den står där i farstun, frustande och redo att anfalla?

Det är i allra högsta grad enklare att bli rik än att bli vit, tro mig; jag har provat. Och trots att jag varit där, trots att jag fick de där äckliga gratistidningarna, trots att jag fick aktiespekulationssamtal från Nyu Yååk och hjärta-av-sten-deklamationer via skattebedragaruppringningar från Stockholm… trots allt detta slutade jag aldrig vara svartskalle, trots allt detta blev (och blir, tro inget annat) jag snedtittad på i butiker, trots att jag hade ett rätt jävla bekvämt liv där ett tag (jag blev till och med “utesluten” ur arbetarklassen, så arbetare jag var, är och alltid varit) så slutade jag aldrig, tilläts jag aldrig sluta, vara svartskalle.

För mig, och jag kan ju bara tala för mig, var det oerhört mycket enklare att sluta vara fattig, där en kort period, att faktiskt vara rik, än att skala av mig min hud och mitt jag. Faktum är att inte ens maskering skulle kunnat dölja min svartskallighet.

Är det då enkelt att sluta vara arbetarklass, är det enkelt att bli rik (för en som är arbetarklass)? Nej. Men det är enklare än att sluta vara svartskalle. Och i ordet “klassresa“, den ack så eftersträvansvärda, så har vi till och med någon sorts definition på hur – en manual, of sorts; en önskan och en strävan.

Och tro mig när jag säger att det är så för långt de flesta svartskallar, oavsett om de är utifrån komna eller infödda. Oavsett om de tillhör någon “ny” minoritet eller någon uråldrig. Jag vågar tom påstå att den svenska, vita, glömda arbetarklassen det så vurmas för långt ifrån alltid är “vit” enligt klassisk, strikt definition, och att det finns strukturer som håller dem nertryckta som är andra än just arbetarklasstillhörigheten, trots att och även om de är arbetarklass. Vi snackar romer/resande, vi snackar samer, vi snackar sverigefinnar, tornedalingar, judar, etc.

Vilket för oss in på “gemensamma fiender”.

Som jag nämnt tidigare, i andra sammanhang; den som på allvar funderat på hur ens barn ska bära ett svenskt eller ett “svartskalligt” efternamn, den som på allvar funderat på “Hur ger jag mina barn namn som inte bryter av alltför mycket, vilka namn kan jag då ge dem?” är inte den som bär bevisbördan. Vi kan prata om “gemensamma fiender” tills vi blir blå, men det kommer inte att göra någon skillnad när ena sidan teoretiserar kring problematiken medan andra sidan tvingas till att agera. Antagandet att den som pratar om flyktingars, exflyktingars, urinvånares och andra minoriteters situation i Sverige gör det som ett avsteg från klassproblematiken, från klasstänkandet eller klasskampen om folk så vill, är inte bara ofta djupt felaktigt utan dessutom ett förminskande och osynliggörande av rang. Vi väljer alla våra fokus, och ibland väljer vi den – eller snarare tvingas välja – ur den position vi står. Jag – och här talar jag ur mitt perspektiv igen – utgår från mig själv som arbetarklass och talar därför som arbetarklass. Men jag utgår även från mig själv som svartskalle – där jag vet att jag ses som svartskalle, även av dem som “inte ser färg”, eller av dem som tycker jag ska “fokusera på klasskampen” (i synnerhet av dem, känns det ofta som) – och jag ser att det inte är lika många som 1. följer, för och höjer dessa röster, 2. tar dessa röster på det allvar de är värda – ofta dessutom som en bärande och självklar del av arbetarklassen. Ja, självklar del av arbetarklassen, men tyvärr inte som i “vi måste agera med våra icke-svenska kamraters bästa i tankarna”, utan snarare “Invandrare behövs; Vem ska annars baka våra pizzor? Vem ska köra våra bussar?” Vi är sällan invandrare/-de, btw; många gånger är vi flyktingar, många gånger är vi infödda. Sällan har vi invandrat ba’föratt, ba.

Vad behöver den svenska vänstern?
* Den behöver lära sig att sparka uppåt.
* Den behöver lära sig att sluta vara bekväm.
* Den behöver lära sig att sluta utgå från att klassen är norm.
* Den behöver lära sig att vi är många, så många som bär på dubbelt, tredubbelt (hej alla kvinnor!) förtryck.
* Den behöver sluta ta upp faktisk problematik som “identitetspolitik”.
* Den behöver sluta blunda för de misstag den själv begår (se ovan).
* Den behöver öppna ögonen för rasistiska strukturer i samhället.
* Den behöver se rasismen som finns i de egna leden (se ovan).
* Den behöver, måste omedelbart, sluta försöka “ta tillbaka” dem som röstar på fascister pga att dessa eventuellt kan räknas som arbetarklass. Ja. Fascismen har alltid haft arbetarklass som stött den, att omfamna dessa människor leder bara till ytterligare problem, inte lösningar. Se ovanstående två punkter. Se även historien, den nyss avverkade.
* Den måste lära sig att ta kritik, att inte vifta bort den som nonsensaktig “identitetspolitik”, när den inte passar de egna förklaringarna och metoderna. All politik är identitetspolitik, alla grundar vi våra ställningstaganden i någonting. Bättre är det att se detta i vardagen än att luta sig emot Gubbar Från Förr[tm] och deras teorier, även om dessa självklart har sitt berättigande; men var är vi om vi inte kan formulera egna, nya, bättre tankar?

Vi svartskallar är inte era fiender, sluta se oss som det och sluta se era faktiska fiender, klassens faktiska fiender, som några värda att ömt vårda och försvara.

svartskalle, inföding, privilegium, Marx, svensk vänster, samhälle, politik, socialism, arbetarklass, svartskalleklass, klass, klassresa, intressant?