Om att “ducka för SD”…

Detta är ett svar, of sorts, till Åsa Linderborgs kultur…krönika? Texten om att “sluta ducka för SD” som publicerades i Aftonbladet härförleden.

Svaret, eller svaren, kommer i punktform och utvecklades under en diskussion på fejan, vänner emellan. Därav det något märkliga upplägget.

Nej, jag tror inte Åsa Linderborg någonsin kommer att läsa detta, men here goes. I punktform, som sagt:

1. Det. Finns. Ingen. Jävla. Debatt. Att. Ta.
Ingen debatt. Ingen debatt alls. Bara deras ständiga lögner.

Det kan verka som att det finns en debatt. Det kan till och med synas omöjlig att förneka. Detta är fel.

Jag tänker upprepa detta tills jag blir blå. Alltså bokstavligen, om än aldrig ideologiskt: Det. Finns. Ingen. Debatt!

Det finns möjligen en monolog, kanske går den till och med i ömse riktningar. Dock handlar det fortfarande om en monolog – och en sådan är “en debatt” lika mycket som en enkelriktad bakgata i Malmö är självaste Autobahn: Inte alls.

2. “Nassarna är väldigt få”. Visst. Det var de även under 20-talet, etc. Nu vet vi vad de vill, vad fascister vill; vi har sett det, återkommande. Att här hänvisa till deras volym-, medlems- eller röstetalsmässiga obetydlighet är snudd på kriminell idioti. Faktiskt.

Och de har monter på bokmässan.

Vi som i modern, post världskrigisk (nåja), tid sett fascism och i övrigt oerhört liknande samhällsdekonstruktioner växa fram / växas fram / kuppas till makten är bara alltför väl medvetna om detta. Många av oss har inte bara läst det i historierna om och kring andra världskriget, sett det på fotona; vi har dessutom levt det med alla våra sinnen. Fått det för evigt inbränt på våra näthinnor, i vår hud.

Att förbjuda sådant som i grunden vill försvinna demokratin är inte en inskränkning i demokratin, imho, det är ett skydd för just densamma.

Vilket för oss vidare till…

3. Argumentet Det Kan Drabba Vänstern I Slutänden™. Inte mycket till argument. Ärligt. Det finns vissa givna kriterier (nej, jag känner inte till dem alla) för förbud, kriterier som bla SD uppfyller med råge, om än inte till 100% hela tiden.

Vad gäller just förbud mot “våra partier” så har dessa genom historien förbjudits helt oavsett vad förbudsläget varit för fascist-/nazistpartier. Det kommer inte att vara någon skillnad nästa gång heller, oavsett om vi förbjuder rasistiska organisationer eller inte.
Faktum är att om något borde historien visa oss att ju starkare de reaktionära krafterna är, desto enklare är det att ge sig på de radikala (notera distinktionen).

Är då förbud rätt väg att gå? Jag vet inte, jag har aldrig påstått att jag har alla svar.
Bör det övervägas? Absolut. Lite grand på samma sätt som vi sänker hastigheten till 40 i staden för att få bilarna att köra 60 istället för 70.

Att “våra organisationer” skulle bli “lättare att förbjuda” om vi börjar sätta stopp för högerextremister, rasister och fascister är, helt enkelt, en dålig förklaringsmodell. Urusel, rentav. Historielös.

4. Fascister är samhällets bottenskrap. Punkt.

För att elaborera: Visst kan det argumenteras kring att det viktigaste av allt är Klassen™! och att vi måste försöka “återvinna” dessa människor till rätt… tanke? Väredegrund? Gemenskap? Fålla? Visst kan det för all del vidare argumenteras att människor inte är fascister förrän “de snör på sig kängorna och tar sig till gatan”, men:
Fascist blir du den dagen du tar till dig ideologin. Det behövs inga kängor. Fascist är/blir du när du vill stoppa flyktingar genom att ställa upp kulsprutor på Öresundsbron. Även som tankelek.
Ovanstående gäller oavsett om det handlar om arbetskamrater, grannar, familjemedlemmar eller “kamrater” i den egna samhällsklassen. Eller, för den delen, de som “bara röstar” på ett bevisligen fascistiskt parti.

Har du medvetandegjorts om ideologin men ändå tagit den till dig? Har du aktivt valt den trots att du vet vad den i grunden innebär, hur den företräds och vilka som företräder den? Tjadu, antar att du är fascist då. Och det är ett helt okey antagande att göra, kanske till och med nödvändigt, kanske i synnerhet om det gäller dig som arbetarklass.

Nu gör jag förvisso även skillnad på a) att vara fascist, b) att vara idiot, där a ger b* men b inte nödvändigtvis ens implicerar a.
Och de, fascisterna, är, fortfarande, inte viktiga. De är, inom arbetarklassen, fortfarande & än så länge bara några procent. Bäst är att bekämpa dem, exempelvis genom att inte släppa in deras monolog (och i övrigt tämligen monotona mässande) i det vi vanligtvis kallar Debatten™. Hur? Genom att helt enkelt förvägra dem det utrymmet. Inte en spaltmillimeter, inte ett frekvensband, inte en dataström, inte en pratbubbla åt fascismen!

(*Ja, jag menar på fullt allvar att det är rätt jävla idiotiskt att vara fascist.)

5. Återigen: Det finns ingen debatt att ta. Hur debatterar du emot lögner och “bevisa motsatsen då”? Hur debatterar du mot personangrepp och halmgubbar? Hur debatterar du mot miljoner multna körsbär i tusen tradiga tårtor?
Hur debatterar du mot våldtäktshot och brinnande flyktingboenden? Hur debatterar du mot mord på tiggare/romer/eu-migranter? Hur debatterar du mot 500 kg dynamit & beskjutningar?

Med fakta? Med siffror? Med ord? Genom att diskutera ämnen som de “inte klarar av”(sic), som “vi kan vinna”(sic)?

De skiter ju uttalat i ämnen som kostnader, integration och tillvägagångssätt när de baseras på fakta, siffror och ord som inte är deras egna. Det är ingen debatt, det är en monolog, och vi har låtit dem hålla den alldeles för länge alltmedan vi sprungit vid sidan om och hejat och håat och väntanumenhörnidetärjufaktisktsåhär:at.

Så hur, och varför, debatterar du mot lögner, hot, hat och – i förlängningen – mord? Hur debatterar du mot många gånger ideologiskt betingad självpåtagen (politisk?) idioti?

Svar: Det gör du givetvis inte. Varför skulle du ens?

6. Elitism? Att slå tillbaka är inte “elitism”. Det är vanligt, enkelt självförsvar. Kriterierna är oerhört enkla:

• Har du studerat SD:s principprogram, deras motioner, deras uttalanden, deras utspel och tycker att de är helt okey att rösta på? Då är sannolikheten stor för att du är rasist.
• Har du gjort ovanstående och kommit fram till att du inte håller med, men ändå väljer att rösta på dem för att “röra om i grytan”? Då är sannolikheten synnerligen hög för att du är en idiot. Oerhört hög, faktiskt.

Dessutom: “I sina värsta stunder låter antirasisterna som vilken klassföraktande borgare som helst” Really? Vad fan är det nu för fel på vanligt, hederligt klassförakt? Allvarligt menad undran ändå.

Ja. Vi behöver folkbilda, onekligen så. Men vi behöver lägga fokus på den majoritet av arbetarklassen som inte röstar på fascister (89% av LO-kollektivet röstade inte på Sverigepsykopaterna i valet 2014) och då i synnerhet den delen av arbetarklassen som oförklarligt nog röstar på de borgerliga partierna.
Det finns ingen anledning att fokusera all vår kraft på de 11% som sitter med fingrarna i öronen och vrålar TJALALALALA.

Fuck them, på ren utrikiska.

Om vi däremot ser till att få rätt på, att hjälpa, att bilda och utbilda de 89 procenten, då kommer övriga elva (eller en stor del av dem åtminstone) att halka med på bananskalet in. Typ. Eller räkmackan. Choose your poison.

7. Antirasister är redan insatta i “det som de flesta av SD:s väljare grubblar över”. Det är en direkt följd av att även vi är människor med allt vad det innebär. På det följer dock inte logiskt & naturligt att citatet under punkt 3 är korrekt, don’t even…

Men där rasisterna skyller på svartskallar och de outsinliga lögnerna kring “massinvandring” så tar antirasister även aktiv och praktisk ställning. Utan att ställa folk emot folk. Utan att vara fascister.
Det är inte så jävla svårt att vara medmänniska, faktiskt.
Det innebär inte heller att rasism ska ursäktas.

8. Ordet “fascist” är inte strössel. Det är en förklaringsmodell. Pga den alltför uppenbara historien, etc. Se punkt 2.

Jag, personligen, använder ordet mot fascister. Har på sistone tänkt på hur många år (år!) det tagit innan folk börjat komma till insikt – trots principprogrammen, trots uttalanden, trots motioner, trots samband – om att sverigepsykopaterna faktiskt ÄR fascister.

Vad gäller polisen, så är de ju i allt väsentligt en fascistisk strukturerad organisation. Såpass att de bär fasces i sitt vapen, såatteh… tja…

(Bildkälla: https://sv.wikipedia.org/wiki/Fil:Polisen_vapen.svg)

Sossarna då? Det är faktiskt mest Sverigepsykopaterna som gärna vill spela ut fascistkortet mot dem. Det värsta jag själv gjort åt det hållet är väl att kalla vänsterpartiet för sossar, och… hate to break it to y’all, men det är ju sant? Cirkeln är liksom rätt jävla sluten vid det här laget :D (Dessutom är väl egentligen inte vad jag gjort särskilt relevant, men för sakens skull.)

Nu har ju vi chilenska flyktingar förvisso ofta hänfallit att kalla exvis Pinochet för just fascist, något de skriftlärde opponerar sig emot pga [släng in valfria orsaker här], men ärligt talat. När det gäller en person som har bla Hitler som en av sina främsta förebilder så kan det rent faktiskt vara både cuttat såväl som snittat.

9. Menar Linderborg att fascisterna fördrevs på trettiotalet, eller att antifascisterna fördrevs? Blir väldigt oklart där, även relaterat till resten av det hon skrivit…

Var antifascisterna ett hot som till slut “disciplinerades”? Tja… Kanske, bara kanske, borde de ha gjort det där enda de inte gjorde från start? Exkluderat fascisterna? Inte tillåtit dem växa sig starka? Inte släppt in dem? Vi vet ju hur det gick, och vi vet att vi gör i princip samma dundertabbar nu som då.

10. Men “med facit i hand” så är väl i princip det enda vi kan säga att korrekt metod är att sätta hårt emot hårt; att “ta debatt med vapen i hand”, för att raljera lite. Att tillämpa den där berömda muren/väggen “när revolutionen kommer” – den som som revolutionsromantiker gärna just revolutionsromantiserar kring.

Nej, jag är inte revolutionsromantiker. Revolutioner “kommer” för den delen inte, de genomförs.

Jag är rädd för att när fascisterna börjar “mobilisera på gatorna” (vilket synes vara ett kriterium för att ta dem på allvar) är det redan alldeles för sent. Då handlar det om ren fysisk överlevnad. Bokstavlig sådan. Då sitter många av oss redan inspärrade, många kommer att vara döda, många kommer att ha försvunnits. Om vi väntar tills dess så är det kört, då kan vi lika gärna slänga in handduken nu, Rocky style.

I synnerhet nu, i en tid och en värld där gatan väldigt ofta är digital.

ADRIAAAAN!!!!

11. Åsa Linderborg, du är tyvärr mestadels ute och cyklar. Baklänges. I ett gistet gammalt jävla badkar. Men jag tror det handlar om perspektiv…

12. …för medan vissa av er (och här finns en tydlig uppdelning i “ni och vi”, “er och oss”) vill “stoppa rasismen”, eller “öppna våra hjärtan”, eller “[ja, skriv in vad fan som helst här, egentligen]” så slåss vissa av oss andra bokstavligt talat för våra liv. Våra liv i Sverige. Våra liv som föräldrar. Som medborgare. Som medmänniskor. Våra liv som arbetare (jämför arbetslöshetssiffrorna invandrare kontra infödingar), våra liv som sjuka (jämför dödlighet bland invandrare kontra infödingar v.g. sjukdomar), våra liv som studenter (jämför betyg, och utbildningsnivåer, etc). Våra liv som människor. Och ibland, vilket gårdagens datum (2016-10-12) och diskussioner så tydligt visar – målande åskådliggjort av flyktingsituationen och “andrummet” – även för våra faktiska, bultande, värkande liv.

Parentes: Gör nu gärna en jämförelse med livet i svensk avfolkningsbygd eller betongförorter med företrädelsevis arbetarklass och bevisa min tes om perspektivet.

13. Avslutningsvis: Ni fasar för nästa gång, för vad som kommer att hända, för hur det kommer att utveckla sig.
Vi? Vi är där redan. I Syrien, i Kurdistan. I Sydostasien. I Mellanöstern och I hart när hela Afrika. Vi var där igår. I Latinamerika. På Balkan. I Sydostasien. I hart när hela Afrika.
Vi är där. Det är inte “nästa gång”. Vi är där. Och vi har varit där i generationer, även om regionerna skiftat.

Medan vissa av er säger “det kunde varit vi!” säger vi andra “Det var vi! Det var vi! Det var vi där i båten! Det var vi där i planet! Det var vi där på motorvägen! Det var vi där i bråten! Det var vi som hukade under bomberna! Det var vi som drogs iväg av våra föräldrar – vi som hade tur – till främmande land! Det var vi som flög, det var vi som simmade, det var vi som vandrade, det var vi som flöt!
Det var vi som aldrig mer återsåg våra syskon! Det var vi som levde i ständig skräck! Det var vi som aldrig, någonsin igen, kunde förmå våra blödande rötter att söka nytt fäste. Det var vi! Det är vi!

Det är en stor jävla skillnad. Det är en helt enorm jävla skillnad.