En kommentar om rasism.

Skrev detta som en kommentar om rasism och händelserna i Kroksbäck, Malmö, då en man misshandlades medan hans barn såg på. Det var ett tag sedan, publicerar den nu när jag kommit över den igen:

I takt med att de borgerliga partierna har lyssnat på brunhögern (språktester, krav på indraget hemspråk, deporteringar, hårdare regler för att få stanna i landet, etc) så har politiken drivits allt hårdare mot det bruna. Det tar sig lustiga uttryck ibland – som att de pådrivande ministrarna inte klarar sina egna språktest – och mindre lustiga uttryck andra gånger. Som att familjer splittras och att folk tvingas gå under jorden. Givetvis finns det de som fuskar, det finns det alltid, men precis som i fallen som fått exemplifiera fusket inom socialförsäkringssystemet så är det ett fåtal.
Brunhögern lever på dessa få fall. Det är deras ständigt återkommande exempel. Och när det upprepats tillräckligt mycket så lyssnar de övriga borgerliga partierna. Då gärna med folkpartiet i stram givakt på första parkett. Det är ingen slump att “liberalerna” kräver språktester och obligatoriska gyn-besök för flickor från “muslimska länder”. Det är ingen slump att Reinfeldt snackar om “etniska svenskar mitt i livet“, det är en logisk följd av att lyssna på en brunhöger som förordar intet annat än enkla lösningar, enkla lösningar på svåra problem.

Samtidigt förs en medveten politik som går ut på att ställa folk mot folk, svaga mot svaga. Så du vill inte göra det jobbet? Tja, då finns det alltid någon annan som gör det för en billigare peng. Och om vi drar det hela till sin spets så kan vi till slut – liksom i USA – basera delar, ibland stora delar, av vår ekonomi på utslagna (fas3) och papperslösa. Detta för att gynna vinsterna till det fåtal – den absoluta minoritet – som har mest, som skor sig på andra.
Det är ingen slump att företagens “outsourcing” gör lättare, det är ingen slump att vi numera har utbildningscentra i utlandet som kan garantera arbetskraftsinvandringen.

Så det dras ner. Det dras ner på sjukvården, på skolorna, på infrastrukturen, på flyktingmottagandet, på biståndet. Det vi gemensamt äger säljs ut, och då gärna till kompisar. Nepotismen är talande (inte minst inom sverigedemokraterna, och jag använder ordet “demokraterna” ytterst välvilligt här) och visar sig när dessa kompisar får köpa hela vårdcentraler, apotek och skolor för mindre än vad en bostadsrätt kostar i samma område – för att sedan sälja med mångmiljonvinst.

Det vi ser har många paralleller med det vi såg på 90-talet. Debatten är i stort sett identisk, resultatet nästintill detsamma: Främlingsfientlighet, rasism och – som yttersta konsekvens – rasistiska mord.
Varför? För att det är enklare att sparka neråt än uppåt. Det är enklare att ge sig på den svagare än att organisera sig och ta makten tillbaka. Och när högern nått detta resultat så blir det än lättare för dem att genomföra ytterligare försämringar, för folk är fullt upptagna med att käbbla internt – utsatta mot utsatta – istället för att slå tillbaka.

Brunhögern är drivande i detta. Brunhögern ställer svaga mot svaga, trär på sig de stålhättade kängorna och sparkar neråt av all kraft.
Det är ingen slump att Sverigedemokraterna röstar med borgarna i nio fall av tio. Det är ingen slump att SD:s partiledning hör till den mest välbetalda. Det hör saken till att de gärna beskriver sig som “närmast socialdemokrater” (trots att partiledaren är gammal moderat).
Och folk tar emot, sväljer och ber om mer.

I takt med detta hårdnar samhället. Det hårdnar för att den förda politiken – den som kallades “sköt dig själv och skit i andra” på 90-talet – nu är den som gäller. Det märks överallt; inom vården (där folk dör av de enklaste skitsaker emellanåt), i skolan (där pennalismen är “utbildningsmetod”), i trafiken (anekdotiskt exempel: har aldrig sett så många trottoarcyklare som de senaste åren) och i vardagen där det tydligen är okey att ge sig på småbarn.

…och brunhögern fortsätter driva på, allt medan borgarna – och i “borgarna” inkluderar jag socialdemokratiska “arbetarpartiet” – i lycka gnider sina händer.

Alla partier som driver dessa förändringar, dessa försämringar, är i skuld. Vänster som höger. Tro inte att Sverigedemokraterna kan svära sig fria, lika lite som Ny Demokrati (och återigen med citationstecken kring ett väldigt löst använt “demokrati”) – med sin galne greve, betjänt, ölbackarna och draget under galoscherna – kunde svära sig fria under 90-talet.

Samhället hårdnar och rasismen blir mer vanligt, eller offentligt, förekommande med det råare klimatet. En rasism som aldrig varit, och aldrig påståtts vara, något unikt för någon specifik “färg”, “härkomst” eller “kultur”. De enda som påstår detta är organiserade rasister som – helt enligt den egna agendan – påstår att “alla pk-människor kallar vita för rasister; enligt dem kan ingen annan vara rasist”. Vi känner det även som “offerkoftan” och används för att vinna billiga poäng i en diskussion som inte är, aldrig varit, enkel.

Vi antirasister som ser detta och som reagerar på detta gör det oavsett var det kommer ifrån och oavsett när.
När min morsa kallar araber för “kameler” (och hon kallar faktiskt araber för kameler) så frågar jag henne “och du tycker det är konstigt att folk kallar dig ‘svarte kalle’ när du själv inte har några problem att förringa andra?” Min mor är en väldigt politiskt medveten kvinna och därtill långt ifrån pursvensk.

Så kom inte med det vanliga skitsnacket om att antirasister hävdar att “bara vita kan vara rasister” eller “ni förväntar er att alla vita ska vara rasister”. Nej. Så är det inte. Med det sagt så har den rasism som riktas främst mot muslimer (och även mot judar) synbarligen eskalerat; slöjbärande kvinnor blir knuffade och misshandlade, judar får vidriga glåpord kastade efter sig (och används som glåpord mot andra, för övrigt). Och nu så har en unge misshandlats av ett gäng på grund av att detta gäng uppenbarligen inte gillar svarta. Jag skiter fullständigt i var detta gäng kommer ifrån ursprungligen (de är sannolikt födda i Sverige) – och för att vara ärlig så trodde jag först att det var en svensk – pursvensk om ni så vill – pappa som blivit misshandlad. Och jag var skitförbannad.

Till skillnad från många andra reaktioner som gick i stil med “Det var säkert araber” eller “Det var säkert skinnhuvuden” (inget av det särskilt osannolikt, ärligt talat, i synnerhet för den som känner till något om Kroksbäck) så var min första tanke “Men vad är det för jävla as som ger sig på småbarn nu?”. Jag vet att andra reagerat på samma vis – det är nämligen skitsamma från vem rasismen kommer; de gav sig på en unge på halvannat år.

DET är det viktiga: Någon gav sig på ett barn för att “färgen” var fel. Då har det gått jävligt långt.

Vad vi behöver göra är att fokusera på det viktiga, driva politiken i rätt riktning: FÖR oss, inte EMOT oss. Detta görs inte genom att stoppa invandringen – för invandringen är inte problemet. Detta görs inte genom att stödja rasistiska, fascistiska och direkt nazistiska partier – för de är en del av problemet (och alla “arbetare” som röstar på dem borde skämmas ögonen av sig).

Det görs genom att kräva en mänskligare politik: Mer pengar åt skolan, åt vården, till de äldre, till de minsta. Satsa mer på infrastruktur, gör kommunikationerna billigare, lokal- och regionaltrafiken likaså, satsa på kulturen, etc.

Men ställ INTE svaga grupper mot svaga(re) grupper. Det tjänar ingen utom ett fåtal procent av befolkningen på. Och genom att faktiskt göra det befrämjar ni ytterligare rasism (oavsett “riktning”) och generell nedmontering av det vi alla känner som “folkhemmet”.

rasism, kroksbäck, intressant?