När kyrkklockor blir våra vänner

Det börjar med en detonation.

Polisen har hittat ett misstänkt föremål på Västra Torget. Det torg där nazisterna samlas för dagens manifestation i Jönköping. Vi har samlats utanför Sofiakyrkan för att delta i den gudstjänst som genomförts av ett otal samfund, på olika språk, som ett ställningstagande mot nazismdemonstrationen. BOOM! Dovt, men högljutt. Förvrängd och maskerat av de omkringliggande byggnaderna, en markering att det nu har börjat.

Över tusen människor har samlats framför kyrkan, över tusen människor som sjunger, över tusen som tar ställning. Prästerna proklamerar: “Vi kommer att ringa i kyrkklockorna under hela nazistmanifestationen” – den gamla varningssignalen mot fara, den som inte hörts sedan krigsutbrottet här i Jönköping. Detta ljud kommer att följa oss under dagen, det blir vår kuliss, vårt soundtrack. Kyrkklockorna blir, i sitt ödsliga – och ödesmättade – klämtande, våra vänner. Något att luta sig mot, att styrkas av. Jag är ateist. Det är en märklig känsla.

ALERTA! ALERTA!

Demonstrationens färdväg är planerad att gå motsols, ett kvarter utanför Sofiakyrkan. Sidogatorna kring torget är fulla av folk beväpnade med röster, vuvuzelor och slagord. ALERTA! ALERTA! ANTIFASCISTA! En av sidogatorna, den som tåget skulle landa i, har färre människor tagit sig till. Det är dit nazipöbeln kommer att omdirigeras redan innan start. Att det är en pöbel kommer att visa sig ganska snart även för de oinvigda. Under tiden står nazisterna på torget och väntar. Köper korv av den utlandsfödde ägaren till den kiosk som står mitt på det av avspärrningar omgärdade torget. The standing dead.
Trummor och vuvuzelor. Trummor, vuvuzelor och kyrkklockor.

Hjälmar på

“Vi ligger lite bakom schemat” är svaret från polisen, men en timme efter utsatt starttid är det dock dags. Polisen har undersökt de olika avspärrningarna och tagit beslutet att öppna den vid Sofiagården. Den där vi står; ett mindre gäng människor, många äldre. Under hela tiden som vi stått där har jag haft ögonen på en polis som verkar tyngd av situationen – blickar inåt, kontemplativt. Det är dags. Hjälmar på.

NASSESVIN! NASSESVIN!

Avspärrningarna öppnas, Marschen börjar, nazisterna börjar så sakteliga gå. De har sina egna vapen; sköldar, kameror. Dessa kommer att utnyttjas frikostigt under marschens gång. Redan här, vid marschens början, låter nazisterna polityren falla. Mot bakgrund av deras hatiska ljudmatta låter Björn Björkqvist de bevingade orden flyga: “Du är inte svensk, du är bara en hora!“, “Blatte!“, “Din jävla mulatt!” under intimt kameragemäng med omkringstående. 400 meter senare tar det stopp.

STOPP

Nazisternas korta tåg, detta svenskarnas patrask, består främst av män. Arga män. Visst finns det några kvinnor med – där de “snyggaste” uppenbarligen placerats i täten, fanbärarna – men de tillhör undantaget. Andra undantag är de äldre. Medelåldern är på det hela taget låg, troligen en bra bit under 40. När svansen gått förbi flyttar sig motdemonstranterna; hittar nya sidogator att protestera mot det tåg som flankeras av hundratals poliser och ständigt rullande piketfordon, hästar och poliser med hundar. Efter 400 meter har det tagit stopp. Tåget har inte ens kommit en fjärdedel på sin runda innan det tvingas till halt av ett 50-tal motdemonstranter som under psalmsång, bland annat, resolut satt sig i vägen. Tåget blir stående en längre stund medan polisen hanterar situationen. Och kyrkklockorna klämtar.

 

Incidenter

Tåget står, omringat av motdemonstranter – dessa tusentals människor som SVT i sin vurm för “opartiskhet” valt att kalla “nyfikna”. Vissa av dessa nyfikna är så arga att de gråter; tårar som faller till kyrkklockornas klang.
En motdemonstrant snår åt sig en flagga av nazisterna, som återigen tar tillfället i akt att visa sitt rätta ansikte. Två av dem hoppar över avspärrningarna och börjar puckla på den person som tagit flaggan. Det tar några sekunder innan några av dessa hundratals poliser reagerar, sekunder som leder till att en motdemonstrant ligger utslagen på gatan och den ene av de attackerande nazisterna anhålls.

Denna del av dagen, när nazisterna återigen imiterar en stillastående zombiepöbel, inträffar en av dagens ironiska incidenter: Polisen som med sina hästar flankerar marschen, denna stolta manifestation för tusentals år av svensk inavel, levererar omedvetet ett nytt antifascistiskt vapen. De rosa färgampuller som lobbas iväg mot nazisterna varvas med rykande färsk hästskit. En äldre herre slår sitt paraply i huvudet på en nazist, i en kopia av händelsen med handväskan i Växjö 1986.

Jesus älskar alla barnen

Demonstranter bärs bort av polisen. Psalmsångare mot rasism sjunger vidare medan de lyfts bort av denna polis som valt att se genom fingrarna med lagbrott för att försvara en manifestation mot mänsklighet, mot jämlikhet, mot anständighet, mot människovärdet. Denna oanständighet som det innebär att ge nazisterna demonstrationstillstånd, och dessutom på 1 maj – arbetarnas internationella minnesdag. Motdemonstranter släpas medvetet i hästavföring som ytterligare förnedring. Ett femtontal grips, runt dubbelt så många omhändertas och drygt 90 personer bussas ut ur Jönköping i samband med detta. Demonstranterna är vid gott mod, psalmer varvas med Shoreline.
Nazisterna dirigeras om, marschvägen kortas, kommer närmare kyrkan. Responsen blir att ytterligare klockor klämtar; denna varning för fara, denna ständiga bakgrund. Kyrkklockorna blir våra vänner. Deras ljud kommer att höras över hela världen denna 1:a maj.

Polisiär generositet?

På detta vis fortsätter det: Ständiga stopp och intermezzon. Rundan på drygt halvannan kilometer tar nazihorden över två timmar att fullborda. Jönköping visar motståndet; denna dag är på alla vis historisk. Med kyrkklockor som puls känns det att det börjar vända. Vi blir fler och fler, de är alltid lika få. Att en motdemonstration i en ort som Jönköping samlar dryga 7000 personer är en klar styrkemarkering; nazisterna har fått på tafsen och förnedringen – trots att de själva hävdar “seger” – är total. Såpass att Stefan Jacobsson senare uttalar att det inte är säkert att nazisterna återvänder till staden nästa år.
Mot slutet av marschen tystnar kyrkklockorna. Det är även nu som det börjar pratas om att polisen plötsligt är väldigt frikostiga med batongerna: Någon har fått tänder utslagna, någon har fått en spricka i ett skelettben i armen. Överlag rapporteras det mer om övergrepp vid denna tidpunkt än vid någon annan del av tåget.

Avslut

Nazisterna vallas som en skock får in på Västra Torget. Tal hålls, EU-flaggor bränns. Det talas om “stark och resolut marsch”, det… är ointressant. Majoriteten av människorna verkar tycka att nu är rätt tillfälle att lämna motdemonstrationen. Inga “nyfikna” är intresserade av att höra vad nazipöbeln har att framföra. Ett vända ryggen-statement om något.

Även vi lämnar. Stärkta av motståndet, stärkta av att – många gånger för första gången – ha träffat gamla kamrater. Gladda av styrkan i manifestationen. Kyrkklockorna har tystnat, men det betyder inte att faran är över. Det betyder att kampen har börjat, fortsätter, blivit starkare. Ut med nazisterna! Ut med fascisterna! Ni har ingen plats i vårt Sverige.

Över hela dagen vajar en vit fana med en överkryssad swastika. Detta är en stark delseger.

…och runt infarterna till Jönköping lyser de välkomnande skyltarna: JÖNKÖPING MOT RASISM!

Edit: Lite länkar… ab, jp, jp, dn, dn, sds, svt, sr, svd

nazism, fascism, jönköping, svenskarnas patrask, 1 maj, polisen, kyrkklockor, politik, intressant?