Hejdå vänsterpartikeln

Detta brev skickades till vänsterpartiet efter all skit som inträffade post-tårtning och under debaklet med Markus Allard. Kommer en längre text om den historien så småningom. Under tiden; håll till godo!

—

Jag är ledsen. Jag är på fullt, uppriktigt allvar ledsen. Och jag vet inte riktigt vad jag ska säga, hur jag ska skriva det.

Kära vänsterparti. Vi känner varandra, vi har hängt ihop rätt länge nu, även om det inte alltid varit friktionsfritt. Vi brukar prata med varandra då och då, för att vi trots allt känner varandra – även om det inte alltid, som sagt, varit friktionsfritt.
Detta skrivs av en person född i fascism, formad i flykt, närd och tärd av utanförskap. Inkluderad och exkluderad, som brukligt är, tyvärr. En som blivit mordhotad och säporegistrerad, en som nästan dygnet runt, aktivt, fört någon sorts kamp, hur oansenlig den än är eller kan tyckas vara.

Jag gick, efter många års uppehåll, med igen efter Utøya, för att det är viktigt att visa att folk bryr sig. För att jag kände folk som var på ön, för att fascismen blir allt starkare och det är viktigt att visa att det finns ett motstånd. För att taktik ibland kan vara nödvändigt. Och för att vi känner varandra.

Jag – som gammal autonom – tog till och med det för mig svåra beslutet att faktiskt rösta igen. Ett beslut lika svårt som det första gången var att bestämma mig för att sluta lägga min röst i en valurna vart tredje och senare vart fjärde år.

Jag röstade på vänsterpartiet. För att det inte fanns några alternativ. För att vi känner varandra.

Många av mina vänner är i vänsterpartiet; kompisar, bekanta. jag har läst dikter med Ali, nattmanglat med Rossana, snackat skit med Aron… och Jerker, jag lajar fortfarande runt med din gamla ipod. Abods Livs är fortfarande färskt i minnet, så meningslöst och flyktigt som det nu är, att “göra en Ali” är fortfarande något som yttras vid biljardbordet (och jag hoppas verkligen att du blivit bättre på att dela kort från botten av leken (; ).

Vi har bråkat, vi har älskat, vi har gråtit, vi har skrattat, vi har skrålat gamla Imperiet-låtar och vi har gråtit vid vänners alltför tidiga begravningar. Vi känner varandra. Vi kände varandra.

Men någonting har hänt. Någonstans verkar det som att du, kära Vänsterpartikel, har börjat slira lite på målet, börjat nagga lite på visionerna. Du har börjat jaga sossar så som sossarna jagar “medelklassen”. Det har varit på gång många år och jag har gnällt varenda gång. Fråga bara Daniel, kolla med Heidi eller Ray. Kolla med Henning om han inte tycker jag är en störig fan när vi tjafsar om sextimmars arbetsdag och liknande. De kan alla berätta hur förbannad jag varit.

Men när ni reflexmässigt börjar med att ta avstånd från människor som sätter sig upp mot fascism, människor som använder tårtor(!) som vapen. När ni inte ger ert stöd till de som mordhotats av dessa fascister och nazister, när ni inte mangrant ropar ut er avsky mot skändade moskéer. När ni börjar sköta offentligt det som borde ordnats upp internt, när ni är så måna att tvätta av er en eventuell kommuniststämpel att pimpstenen ni skrubbar er med inte längre räcker till.

Då får det faktiskt räcka.

Vi är på väg, huvudstupa, in i ett mörker. Det är sorgligt att se att ni hjälper till att släcka ljuset.

Det här är svårt att skriva.
Det finns inga alternativ längre.

Eftersom saker ska skötas synligt och öppet:
Ni har mig antagligen i rullorna.

Stryk mig.